Ett fantastiskt gäng. Vilka underbara människor. Kompetenta, engagerade, men ack så ”stukade”. På väg hem på slingriga små värmlandsvägar börjar tankarna åka tillbaka till dagens möte med ytterligare en arbetsgrupp som upplever frustration och skadade arbetsrelationer. Jag vet inte för vilken tur i ordningen, men efter 23 år i branschen börjar det bli ganska många grupper jag haft förmånen att träffa. Grupper som alla bestått av olika typer av människor med olika bakgrund och mål. Det ligger en paradox i att vi som sociala varelser, med ett starkt grundbehov av att tillhöra en grupp, ibland verkar ha så förtvivlat svårt att samarbeta med varandra.

I takt med att tröttheten börjar smyga sig på och jag får allt svårare att fokusera på bilkörningen, infinner sig en känsla av missmod. Hur svårt ska det vara att bara bete sig? Ett nödvändigt stopp vid vägkanten och en stunds vila med slutna ögon gör susen, både med tröttheten och missmodet. Självklart går det att förstå människors frustration, då upplevelsen av att blivit kränkt är så stark att det blir svårt att hålla kontakt med högre funktioner i hjärnan. Känslorna tar över och styr beteendet. Tänk om fler av oss kunde anamma våra föräldrars tips och räkna till 10 innan vi tillåter oss vara känslostyrda. Kanske skulle vi då slippa en del skadade relationer? Kanske också klokt i att fundera på vilka händelser i vår omgivning som det faktiskt är värt att reagera på. Kanske bör vi till mans lägga tid på att utveckla vår acceptans?

Höga krav, små resurser och en ständig jakt efter mera, bättre, fortare, snyggare och högre, gör att stressnivåerna har lätt att skjuta i höjden. Många kan säkert känna igen sig i ett allt tuffare arbetsklimat. Kanske mera konstigt att vi trots allt, för det mesta, kan skapa, bibehålla och utveckla goda arbetsrelationer?

Oj, nu har det hänt igen, redan i Väse? Hur gick det till? Bilkörningen har blivit automatiserad, så medvetandet inte längre behöver vara fokuserat på körningen. Tänk om vi alla hade ett automatiserat schema som drog igång vid varje tillfälle vi kände oss kränkta. Ett schema som gjorde att vi direkt blev mera empatiska, medkännande och vänliga. Lite som Lars Lerin. Hur skulle det bli då?

Alla snurrande tankar efter dagens möte börjar sakta ner. Finns det något som verkar gemensamt med alla dessa arbetsgrupper som upplever relationsproblem? Vad kan organisationer, chefer/ledare göra för att bygga solida arbetsgrupper och underlätta hållbara relationer?

Jag kommer snabbt fram till tre konkreta områden:

  1. Säkerställ att ni har effektiva möten. Jag upplever det allt för vanligt att människor uttrycker missnöje med möten som upptar en stor del av arbetsdagen. Bra möten, med rätt personer är en relativt enkel åtgärd för att minska frustration i arbetsgruppen. Många chefer/ledare jag träffar har också en god kunskap om hur möten ska hållas för att de ska upplevas som bra och effektiva. Gör det!
  2. En väl förankrad process för att kunna ”fånga” förbättringsförslag. En tydlig process för att samla in, bedöma och prioritera förslag som kommer från arbetsgruppens medlemmar, kan bidra till ökat engagemang och samtidigt hålla frustration och gnäll på en arms avstånd. Omvänt, om arbetsgruppens medlemmar upplever att de förändringsinitiativ som genomförs i hög utsträckning kommer från högre ledning med syfte av att förbättra något som för arbetsgruppen är svårt att direkt förstå eller ställa sig bakom, kan engagemang och motivation påverkas negativt.
  3. En gemensam värdegrund uttryckt i ”våra spelregler”. Hur ska vi ha det i vår arbetsgrupp? Vad är viktigt för oss? Hur ska vi bemöta varandra för att alla ska trivas? Hur vill vi ha det i fall någon bryter mot våra ”spelregler”? Genom att tillsammans prata om vilket klimat, vilken kultur vi eftersträvar skapas en god grund som kontinuerligt behöver beröras i olika sammanhang. Spelreglerna, rätt använda, blir också ett utmärkt ledarverktyg.

Svänger upp mot infarten – hemma. Översköljs av en känsla av ödmjukhet. Vilket fantastiskt arbete jag har. Att få arbeta direkt med människor och hela tiden mötas av den komplexitet som inryms i att vara människa. Det är både förundrande och mycket inspirerande. Tror jag väljer att vara nöjd med dagens möte med arbetsgruppen och även med hemresans tankearbete. Erfarenheten av konflikthantering ”ner kokat” till tre punkter. Kanske är samarbete trots allt en konstform. En konstform vi alla har tillgång till. Med lite eftertanke, reflektion, vänlighet och medmänsklighet kan vi möta andra och utveckla goda relationer. Vi behöver bara plocka fram det.  Nu väntar lite kvällsmys med min bästa relation – den till min kära hustru.

Mikael Olofsson