Vintermorgon och snökanonen dånar i öster. Tåget är inställt och det blir buss från Karlstad på väg mot Stockholm. Frågan är om det är värt besväret, och jag kollar snabbt om nästa tåg ska gå men det är fullbokat. Jag är lite sen så jag hinner precis hoppa ombord på bussen innan den startar sin färd mot storstan, inser sedan att det inte är direktbussen utan en variant som kommer att stanna på alla möjliga och omöjliga ställen på vägen. Jag hör på mina medresenärer att de har samma dilemma; hur lång tid kommer resan ta? Hinner vi med vår anslutning? Ska jag boka av eller om mitt möte? Det är som alltid svårt att veta läget med mycket knapphändig direkt info (läs ingen), och därför svårt att ta beslut om man ska avbryta resan eller försöka hoppa på något tåg längs vägen, alternativt sitta kvar och gilla läget.

Visst känner vi alla igen situationen, där vi vet att någonstans finns informationen om hur illa läget är eller hur förutsättningarna egentligen ser ut. Får vi bara tag i den kanske vi kan fatta ett smart beslut som förbättrar läget. Vi lever med känslan av att leverantören (i detta fall SJ) kanske inte riktigt klarar av att erbjuda oss en optimal lösning på vårt reseproblem, utan mest skyfflar omkring oss i systemet och inte räknar med att vi ska förstå att det finns alternativ. Alternativ till att sitta på en långsamt framförd buss, som dessutom lyckas köra fel vid varje tågstation, och hamna ”på fel sida” rälsen. Nu har jag bokat av ett mindre viktigt lunchmöte och har viss marginal gällande försening till dagens huvudmöte, men det verkar inte mina medresenärer ha. En del är riktigt upprörda och när vi kommer fram till Hallsberg, på motsatt sida om stationshuset, så ger en del upp och chansar på att de kan hinna med något tåg som tar dem fortare fram.

Busschauffören meddelar lakoniskt att vi nog ska vara framme cirka tre timmar efter ordinarie ankomsttid och tar god tid på sig innan avfärd från Hallsberg. Temperaturen i bussen stiger. Jag försöker själv kolla på SJ:s hemsida om några tåg rullar och vilka alternativ som kan finnas, dessutom börjar nog alla i bussen bli hungriga eftersom vi åkte på morgonkvisten, och nu har vi gott och väl passerat lunchtid. Efter viss analys inser jag att även mitt möte är i farozonen, kanske har hungern bidrag till bristen på tålamod. Framför oss är himlen svart, där snökanonen parkerat över östkusten, och vi närmar oss Katrineholm.

Samtidigt som bussen svänger in på fel sida bangården i Katrineholm, meddelar chauffören att han tänker ta en lagstadgad paus på 30 min. Då får jag nog, det måste finnas något tåg eller annat sätt att ta sig innanför tullarna. Jag skyndar mig under spåren och ser till min glädje att ett X2000 tåg står inne på stationen, jag hoppar på i tron att det strax ska avgå. Men mina nya medresenärer är trötta och uppgivna, de har suttit i Katrineholm i 40 min och väntat, ännu inget besked om när vi ska vidare. Jag suckar och orkar inte tala om att de borde vara glada som ”bara” är 40 minuter sena, kliver av och köper mig en livräddande korv med bröd. På väg tillbaka till bussen, tar jag ändå chansen och sticker in huvudet i X2000 tåget igen, och hör då till min förvåning att det är dags för avgång. Jag stiger ombord och vi rullar mot Stockholm central. Jag anländer trots allt till mitt möte i tid, och förstår senare på kvällen att mina medresenärer på bussen hade anlänt 1,5 timme senare än mig eftersom även infarterna till huvudstan korkats igen av dåligt väglag och mycket trafik. Det kändes som en liten seger, eftersom jag på något vis lyckades fatta rätt beslut. Jag funderade en del efteråt hur det egentligen kom sig:

Sensmoral 1: Det är enklare att fatta rätt beslut om man inte är hungrig, kanske fungera inte magkänslan om magen är tom?

Sensmoral 2: Oavsett hur mycket fakta man har för att komma fram till rationella beslut, så måste man ha lite tur, vara opportunist, och ta chansen när den kommer. Släppa sargen eller kolla läget på utsidan av bussen, ”just in case”.

Sensmoral 3: Res med god tidsmarginal om det är minus 10 grader, och snökanonerna härjar på himlen.

Per Fredriksson