Vi har en gammal gisten stuga i Norra Bohuslän. Vid förra sekelskiftet var den nybyggd och hem för en stenhuggare och hans familj. Nu är den vår sommarstuga. Den ligger på en plats där havet och den salta vinden obönhörligt sliter ned fasader, tak, fönsterbågar, ja självaste granitberget. När stormen viner runt knutarna kan man lätt känna sig ganska liten och obetydlig. Naturen gör som den vill.

Och samtidigt – det finns ingen plats på denna jord som kan skapa ett sådant lugn i mig. Den där fokusbubblan som ibland är så svår att komma in i, den är på något sätt ständigt närvarande där. På pinnsoffan vid matbordet sitter vi, maken och jag – hopplöst oergonomiskt – och jobbar och jobbar, utan att märka att tiden går.

Jag skulle tippa att jag är sådär en fjärdedel mer effektiv en dag i stugan, än vad jag är en genomsnittlig dag på kontoret.

Häromdagen läste jag en artikel i DN om Microsoft i Japan. De hade testat att låta sina anställda jobba fyradagarsvecka under en månads tid. De fick lika mycket betalt som tidigare, men jobbade alltså 20% mindre. Och nej, de blev inte mindre, utan mer, effektiva. Mycket mer. Produktiviteten ökade med 40% och sjukskrivningar minskade med 25%!

Hur kan det vara så?!

Sedan 1973 har vi i Sverige tyckt att vi behöver ha 40 timmar på oss under en vecka för att fylla våra uppdrag. 1919 tänkte vi att 48 timmar var vad som behövdes. Eller var det kanske så att det mer handlade om vad som var rimligt att kräva av en person, än en bedömning av vad som behövts? Om jag jobbar med att bära kol i en hamn så finns det så klart en gräns för hur länge jag orkar hålla på. Jag gissar det.

Men i vår tid, då ett arbete allt mer sällan innebär kroppsarbete, och allt mer ofta är någon form av ”jobba-med-huvudet”-tjänst, då är det en ganska knivig uppgift att bedöma hur mycket tid som är rimligt att kräva. Och är det överhuvudtaget intressant?

Är inte vad vi åstadkommer under vår tid på jobbet mer intressant än hur länge vi är där?

Jag har ingen politisk agenda i detta, men jag är otroligt nyfiken på att följa hur vi framgent kommer förhålla oss till vad som är ett heltidsjobb. Med ständigt nya kunskaper om hur våra hjärnor fungerar kommer vi säkert få ännu större förståelse för vad som är optimalt för vår tids arbeten. När vi lär oss avkoda hur vi ”hamnar i fokusbubblan” så hoppas jag att vi kommer fokusera på att skapa rätt förutsättningar för detta.

Jag gissar att vi t.ex. kommer begränsa möjligheten att försöka multitaska. Vi vet redan idag att det är ungefär som att “kissa i byxorna”. Vi känner oss effektiva, men det är ganska enkelt att bevisa att vi inte är det, tvärtom. Jag tror också att vi kommer fortsätta måna om saker som att skapa goda relationer på arbetsplatsen, förutsägbarhet och tydlighet kring uppgiften, system för uppföljning och förbättringsarbete. Osv.

Men kanske kommer vi också använda stämpelklockan för att begränsa hur många timmar vi jobbar, snarare än att hålla reda på att vi gör tillräckligt många? Och kanske kommer fler kontor utrustas med oergonomiska pinnsoffor med fenomenal utsikt?

Malin von Elern