Debatt i Aktuellt-studion. Tre partiers toppkandidater till EU-parlamentet är där för att… ja, vad då? Syftet är nog att locka röster, men liksom all politisk debatt idag verkar de mest drivas av att svartmåla varandra med mer eller mindre sanna anklagelser. De hugger på minsta lucka i resonemanget och fyller i med något svart. Eller brunt. Jag lider med Nike i studion, stänger av och går och borstar tänderna.

Jag sitter på tåget dagen därpå och tänker på den där debatten. Vad handlade den om? Jo, hur stor procentuell minskning av utsläpp vi skulle ha som mål – 40% eller 70%. Hand upp alla som tror att det blir något gjort alls när de som ska leda oss ur klimatkrisen är färdiga att klösa ögonen ur varandra över ambitionsnivån? Som att sitta i en läckande båt och tjafsa över om vi ska använda de stora eller små öskaren, istället för att börja ro mot land.

Vem var det egentligen som började med det här hysteriska tonläget i den offentliga debatten? Häromdagen läste jag i mitt facebook-flöde om bärgandet av den sjunkna restaurangbåten i Karlstad. En person fick en enkel fråga på något den skrivit och svarade som en våldsamt kränkt 12-åring. Oavsett vem som började, har tonläget uppenbarligen smittat av sig. Trots att det egentligen är helt orimligt!

Tänk om vi på riktigt betedde oss som de här politikerna och ”nätdebattörerna” gör? Tänk på din arbetsplats – hur skulle det vara om dina kollegor gick runt och ifrågasatte varje mening du uttalade, förvrängde allt du sa, påstod att du drevs av ont uppsåt och dessutom är komplett dum i huvudet?

Tack och lov är det sällan så illa. Men hur bra skulle det kunna vara istället?

Jag har en kollega – vi kan kalla honom Per. Per inleder alla kommentarer till det andra sagt med: ”Det där är bra, för att…” och avslutar alla möten med ”Bra jobbat!”. Tror du Per tycker att allt vi andra säger är bra? Så klart han inte gör. Men Per kan en sak. Han kan vaska guld. Han vet att små små korn av guld alltid är mycket mer intressanta än sanden som omger dem. För det är just det som är tricket med att vaska guld, att inte lägga så mycket fokus på sanden, utan hela tiden spana efter guldkornen.

Jag vet inte säkert, men jag tror att lösningen på de flesta mänskliga bekymmer går via gemensamt guldvaskande. Jag tror att guldvaskande är en grundläggande del i att lösa konflikter på arbetsplatser, öka engagemang och skapa utveckling av både verksamhet och individer. För visst är det mycket roligare att hugga i och driva arbetet mot gemensamma mål, när det känns som jag gör ett bra jobb och att mina tankar och idéer är värdefulla?

Det härliga med guldvaskare är att de också smittar sin omgivning. Jag märker hur människor som jobbar mycket ihop med Perockså slänger iväg ett ”Bra jobbat!” efter mötet, eller som kvitto på att de mottagit ppt-leveransen.

Vad skulle det innebära för oss om vi allihop kunde hänga med Per och smittas så att vi lite oftare härbärgerade vår interna kritikerröst för att istället uppmärksamt leta efter guldkornen som gömmer sig i sanden? Om vi dagligen lyfte varandra med ett ”Det där är bra, för att…(fyll i med valfritt guldkorn)”? Spännande tanke – Hur många skulle vi kunna smitta? Och vilka avtryck skulle det kunna sätta på vår tids tonläge? Vilka stora gemensamma utmaningar skulle vi lättare kunna ta oss an? Hur stor fjärilsvinge krävs det?

Malin von Elern