Vindpustarna från Stilla Havet fick palmerna att svaja, och det hade precis börjat regna lite smått i den tropiska hettan. Platsen är en golfbana på Hawaii och på det perfekt klippta Bermudagräset pågår det en collegetävling i golf. Jag var där med mitt universitetslag från Oregon State University, och smått ångestladdat inser jag att det här nu är drygt 10 år sedan. Jag, likt mina lagkamrater, hade förmånen att inte bara få en universitetsutbildning under fyra år, vi hade dessutom glädjen att få resa till fantastiska platser över hela USA och samtidigt göra något vi älskade – spela golf. Utöver den vanliga förväntan och anspänningen inför en tävling, så var det givetvis en extra krydda att få spela en tävling just här. Det var det för alla, men kanske särskilt för en tjej från Sverige.

Vi var fem spelare från varje universitet och vår coach åkte golfbil mellan våra grupper för att ständigt försöka följa vad vi spelare höll på med. Detta moment kunde många gånger vara smått påfrestande, särskilt när man som svensk inte var van den amerikanska ”peka med hela handen”- kulturen. Men det är en annan historia.

Under träningsdagarna till vardags jobbade min coach med att förbereda oss i laget så mycket som möjligt för tävlingssituationen. Utöver heltidsstudier hade vi ca 40 timmar per vecka för ledarledd golf- och fysträning. Utebliven närvaro hamnade på minuskontot och en missad träning fick kompenseras, oavsett anledning. Min coach hade flera lagregler gällande disciplin som vi fick rätta oss efter, men hon hade också en palett av spelstrategiska mantran som hon präntade in i oss. Förhoppningen var att vi i en tävlingssituation skulle klara av att ta rätt beslut, i de stunder hon ej var närvarande för mer direkt coaching. Ganska ofta behövde ändå vi spelare fatta våra egna beslut i olika spelsituationer.

Det jag vill dela med mig av i denna berättelse är ett av dessa mantran. En mycket användbar tumregel på golfbanan, men som kommit bli en än mer användbar vägvisare i livet i stort.

Under en golfrunda händer det ibland att man hamnar i oönskade kniviga lägen. Ja, man har helt enkelt slagit bollen helt åt fanders. Har man turen (ibland oturen) att faktiskt hitta den, så kanske den inte är spelbar, och man behöver då tillämpa någon av golfens alla regler för att ta sig ur situationen.

På ett korthål på paradisön missade jag målet helt och bollen hamnade i ett snår av hawaiiansk grönska, mellan diverse s.k. hinder och det stora världshavet tätt intill. Som tävlingsspelare är man hyfsat kunnig på regler, men en domare vet mycket mer, och i en tävling får det inte bli fel.

Innan tävlingsdomaren hinner fram för att underlätta en situation, hinner man som spelare tänka själv, och sannolikheten är ganska stor att när domaren väl är på plats så stämmer man av det alternativ man redan lutar åt. Frågan blir ofta, ”kan jag göra så här?”, varpå domaren kommer att svara på just den frågan. Ja eller nej. Domarens roll är inte att försöka tipsa en spelare om en mer fördelaktig plan. Det som min coach präntade in i oss var att i varje tillfälle med en domare hålla huvudet kallt och istället fråga What are my options?– Vad har jag för alternativ? Genom att ställa frågan annorlunda så kommer domaren i det senare läget redogöra för allaalternativ som spelaren har för att kunna spela vidare. Inte helt ovanligt presenteras en utväg som man faktiskt inte hade tänkt på.

What are my options har kommit att bli en nyttig och viktig vägvisare för mig i många situationer långt bortom golfbanan. Genom att försöka identifiera alla alternativ, så har jag vid mer än ett tillfälle helt enkelt tagit bättre beslut.  I pressade lägen, precis som när man jagar slag i en golftävling, så är det stor risk att man missar något alternativ. Man tänker för snabbt och har bråttom vidare. Klockan går.

Inom ramen för Effect har jag förmånen att dels vara med själv, men särskilt se när skickliga kollegor ganska ofta målar upp What are my optionsför kunder i olika situationer. Det handlar om att hjälpa till att tänka utanför ramarna och föreslå fler tänkbara alternativ än som ibland arbetats fram internt i kundens organisation. Väldigt många gånger är det så – att andra kan hjälpa en att se möjligheter eller alternativ man inte själv ser. När man är mitt i en situation, och särskilt en pressad sådan, har vi helt enkelt svårare att tänka kreativt och gå bortom den lösning vi själva redan sett. Speglingen utifrån är ofta oerhört värdefull, och när man inte har en (golf)domare till hands, får man kanske ta hjälp av ett stort andetag och ett steg tillbaka, eller än bättre, närmast kloka vän eller kollega.

Jag vann inte min match i tävlingen på Hawaii, men jag vann faktiskt poängen på just det hålet, tack vare att jag den gången ställde den öppna frågan till domaren, istället för att checka av det jag redan visste. GenomWhat are my optionsfick jag hjälp att se ett alternativ jag i stundens hetta inte hade sett. Att tala om det vi redan vet är i många lägen ganska onödigt, men genom att ställa frågan annorlunda, och inte minst lyssna, så ser vi många gånger oanade möjligheter.

Anna Rosvall