Den här reflektionen skulle egentligen handla om att vara chef över chefer med underrubrikerna indirekt ledarskap och image-skapande ledarskap (att leda genom att vara ett föredöme). Men så blev det inte, den kom istället att handla om kraften av att ha bra mentorer.

Förra veckan gick min svärfar Bengt bort efter ett nästan 95-årigt liv. Som son till en sjökapten, i dagens termer en frånvarande pappa, med många syskon och under 20-talets landsbygdssverige var väl förutsättningarna för ett långt, intressant och framgångsrikt liv inte de bästa. Jag mötte Bengt första gången indirekt på min första date med min fru. Eller rättare sagt Bengts signum; snällhet, hjälpsamhet och omtanke. Hans enda då 23-åriga dotter skulle på ”hemma-date” med en snart 30-årig, för studier tjänstledig infanteriofficer och tämligen nyskild barnafar, som hon känt i mindre än 24 timmar. Här borde väl många varningsklockor ringa och förmaningstal hållas? Inte hos Bengt. Han lånade ut sin bil och skickade med glass till barnet! Två veckor senare fick jag sitta med som gäst vid familjens ”heliga” lutfiskmiddag på annandag jul, och har sedan dess haft en mentor och fadersgestalt att luta mig mot och ständigt lära av. Fram tills förra veckan då livet fick ta slut i vardagsrumsfåtöljen under förberedelserna för ett besök på vårdcentralen, dit han på morgonen erbjöd sig att köra själv för att göra det enkelt för omgivningen.

Att vara en god mentor handlar om att finnas där, att ställa nyfikna frågor och vara intresserad utan att ta över. ”Mensplaining” är väl då raka motsatsen till detta. Min mentor Bengt var, trots uppväxt i 1900-talets patriarkat och klanens ålderman, ingen som helst ”mensplainare”. Han påstod aldrig saker men han ställde intresserade frågor som fick oss andra att tänka efter, reflektera och växa i oss själva. Trots att han aldrig själv formellt haft någon som helst chefsroll, möjligen undantaget perioden på 50-talet när han drev bageri i Svanskog och hade sin storasyster som enda anställd, var han ett ypperligt chefsstöd. Jag har haft några svåra chefsbeslut och dilemman att ta tag i genom åren och då har han funnits där. Inte för att ge mig råd, utan för att genom frågor och intresse få mig att tänka ut besluten själv.

Ett talande exempel på detta var när jag, några och 30, hade fått rollen som personalchef i den stora telekomjätten. En av våra anläggningar (med över 2000 anställda) behövde göra drastiska personalneddragningar och vi hade fått en stor säck pengar för att hjälpa medarbetare ”till externa karriärer”. Vi satte upp ett strikt regelverk runt detta och sjösatte det hela den 7:e januari. Från och med den dagen kunde man t.ex. få tolv månadslöner i handen om man sade upp sig själv.

Den 8:e januari stod en blek arbetsledare i mitt rum och undrade om detta kan gälla retroaktivt från december. Han hade nämligen fått en av sina medarbetare, som i flera år pratat om att efter tjugo år i Sverige säga upp sig och flytta hem till Egypten, gå från ord till handling. Vad sa den rättrådige HR-chefen då, som ville vårda sitt regelverk? NEJ, så klart. En timme senare stod medarbetaren i samma dörr, något räddare och blekare än sin chef, och undrade om jag inte skulle kunna göra ett undantag eftersom chefen pressat fram beslutet för att kunna planera vårens underhållsstopp med rätt resurser. NEJ, blev återigen svaret. Även facket fick samma svar; ingen mannamån lika för alla.

Under helgen samma vecka fick vi i familjen besök av svärfar och svärmor. Det blev såklart prat om vad som händer på jobbet. Jag invigde genast Bengt i mitt ”omställningsprojekt” och råkade berätta om incidenten med den egyptiske medarbetaren. Bengt blev tyst en stund och sedan ställde han tre frågor till mig:

  • Hur mycket är 12 månadslöner för en underhållstekniker i förhållande till de 23 miljarder som Telekomjätten just det året gjorde i vinst?
  • Vad finns det för potential i att en välutbildad tekniker med stort startkapital flyttar hem till världsstaden Kairo och talar gott om Telecomjätten?
  • Vad händer med dig om du gör ett undantag?

På måndagen kallade jag in medarbetaren och meddelande mitt ”ombeslut”. När han var på väg ut genom dörren kunde jag inte låta bli att kalla tillbaka honom och berätta varför. Att jag rådfrågat släktens ålderman och därefter tagit ett nytt beslut. Jag tror att Bengt fortfarande har en man i Kairo som ibland skänker honom en tacksam tanke. Dessutom växte jag i mitt ledarskap och fick lite bättre bollkänsla. Världen är inte svart eller vit.

Att leda utan att synas, att stödja andra i deras ledarskap och livsgärning, att göra gott utan någon som helst tanke på att få något i gengäld – det har jag lärt av Bengt. Jag är inte bra på detta, men helt klart bättre än om våra vägar aldrig hade mötts.

Nästa gång jag skriver till er som läser vårt nyhetsbrev kanske mina reflektioner istället handlar om indirekt ledarskap, att leda genom andra ledare och att leda genom föredöme. Om nu inte ovanstående gjorde det…

Leif Helgman